En som sällan får en att må bra, men som jag alltid läser med stor fascination är Karin Fossum! Hon är fullständigt lysande i sina psykologiska skildringar av människors innersta, mörka vrår. Inte minst i sin nya bok ”Jag kan se i mörkret”, om Riktor som är en till synes ganska vanlig man, om än kanske lite udda. Han lever ensam, utan varken TV, släkt eller vänner. Arbetar på ett äldreboende, är plikttrogen, tjänstvillig och skötsam…förutom när han är ensam med de gamla. Då visar han sin mörka (rätta?) sida genom att plåga dem på de mest kränkande sätt. Det är faktiskt även en plåga att läsa, men samtidigt en tankeställare om att människor som Riktor faktiskt finns mitt ibland oss. De som ser sig som förmer än andra, och som lever med sin egen föreställning om etik och moral, rätt och fel. ”Jag kan se i mörkret” är fullständigt omöjlig att inte sträckläsa, men slutet skulle man känslomässigt helst vilja slippa. För det kan inte bara vara jag som får tankarna att gå till vad som hände på en ö utanför Norge en sommardag förra året…/Diana